Klubbens grundare
Jag som startade denna klubb heter Claes Nyberg
Jag vill beskriva mitt liv inom aikido.
Jag har tränat Aikido sedan 1969 och har sett de olika perioderna i Svensk Aikido.
Jag har startat 2 aikidoklubbar i Stockholms södra förorter. Gubbängens Aikidoklubb 1994 och Takamaru Aikidoklubb 2006.
En ikon inom Svensk aikido övertalade mig att starta en klubb i södra förorterna, han hette Lennart Linder – jag skriver ”hette” eftersom han tragiskt gick bort några år efter det att Lennart och jag startat Gubbängens Aikidoklubb.
I skrivande stund har jag avgått som ordförande i Gubbängens Aikidoklubb för att kunna ägna mig åt denna nystartade klubb.
Biografi:
I november 1969 var jag 26 år, jag hade gjort lumpen för 6 år sedan. Jag hade börjat få en ”liten mage”. Då och då hade jag besvär med ryggen med återkommande ”ryggskott” och jag började känna mig klumpig och allmänt trött.
Instinktivt kände jag att jag ville komma tillbaka till den goda kondition som jag hade när jag gjorde lumpen, men vad skulle jag göra – vad kunde vara intressant att börja med.
Jag jobbade vid den tiden på en mekanisk verkstad inne i centrala Stockholm och där fanns en arbetskamrat som hette Christer Bernerskog som tränade nåt mystiskt som hette Aikido. Jag frågade vad detta var – jag ville att han skulle förklara, så att jag förstod. Men han sa att det gick inte att förklara och att jag kunde följa med och prova eller titta på.
Jag följde med till Brännkyrkahallen där klubben Stockholms Aikikai höll till längst ned i källarvåningen. Efter den första provträningen var jag ”såld”, den trevliga andan mellan Aikidoutövare och den spännande atmosfären gjorde att jag tyckte att jag hade funnit det jag sökte. De två duktiga tränarna jag hade då är till stor del ansvariga för att jag tyckte det var så roligt. Dom heter Roland Hultberg (6 dan) och Thomas von Gegerfeldt (5 dan) – dom två är också ibland de få som fortfarande tränar aktivt.
Nybörjare på 1970-talet
Efter den första trevande året började jag bli ganska avancerad (tyckte jag), jag hade kommit i kontakt med vår dåvarande rikstränare T. Ichimura sensei och jag gick på alla träningar som det gick – både när han hade träning och när det var träning i Brännkyrkahallen. Det blev väl 10 – 12 timmar i veckan. Alldeles för mycket enligt kompisar, men jag hade blivit väldigt intresserad och tog ingen notis om deras kommentarer. Jag kände ju att detta var det rätta för mig, ryggbesvären var som bortblåsta och livslusten och energin hade återvänt. Kort sagt – jag kände mig som en ny människa och jag hade aldrig mått så bra som jag gjorde då (och fortfarande gör).
1975 började jag märka att jag nog inte var så avancerad som först tyckte, jag hade mycket att lära. Detta var frustrerande, jag hade ju nu tränat i 5 – 6 år och jag tyckte att borde kunna Aikido efter så lång tid och så många timmars träning. Jag började inse att jag nog fortfarande befann mig på nybörjarstadiet – det fanns så oändligt mycket att lära.
Jag blev tvungen att ändra attityd till Aikidon. Det gick inte bara att träna som en mängdträning – jag blev tvungen att strukturera träningen och inrikta mej på vissa viktiga saker, vissa tekniker, hållning, avståndsbedömning mm. Efter några års strukturerad träning tyckte jag i slutet av 70-talet åter att jag hade fått kläm på vad Aikido var.
1980-talet.
Jag hade nu tränat i ca 10 år och hade uppdrag som tränare för både barn, ungdom och vuxna i den numera ombildade klubben Budokwai (nuvarande Hikari Aikidoklubb). Där träffade jag en person som har betytt mycket för min personliga utveckling – både som individ och Aikidoka. Han heter Hans Gauffin (5 dan) och var huvudtränare i Budokwai. Med sitt ödmjuka sätt fick han mej att inse att jag fortfarande hade mycket att lära.
När jag var tränare på Budokwai och skulle visa andra – upptäckte jag att jag inte gjorde som jag sa att det skulle vara. Det var bara att gå tillbaka till grunderna och bli ”elev” hos sig själv – att få en mer ödmjuk attityd och att inse att jag hade ofantligt mycket mer att lära och att jag aldrig skulle kunna säga ”Nu kan jag det här”.
Jag fortsatte att träna så mycket som det bara gick, men jag hade en del problem med leder – främst knän och armbågar. Efter ett par operationer i ett knä med tillhörande vila och långsamt återkommande till Aikidon insåg jag att kroppen har en fantastisk förmåga att läka och hela sig själv om man ger den chansen. Detta att kroppen har denna fantastiska förmåga var en viktig insikt och det har hjälpt mej mycket – jag litar till 110% på min kropps förmåga till självläkning.
1990-talet.
I början av 90-talet träffade jag den person som har betytt allra mest för att ändra min attityd inför Aikidon. Han heter Jan Hermansson (6 dan). En ödmjuk herre med en speciell typ av humor. Han var Mr Aikido i allt han gjorde – (han var en av några få som jag kände, som levde som han lärde – efter Aikidos principer)
När jag tränade på 70-talet kallade jag vår rikstränare för ”Sensei” som betyder att det är en person som inte bara lär ut Aikido tekniker utan också är en lärare för livet. Men då visste jag inte vad den riktiga innebörden av ordet ”Sensei” och inte heller vad som var viktigt för mitt liv. Efter det att jag träffat Jan Hermansson förstod jag vad ordet ”Sensei” betyder, och nu har jag följt Jan Hermanssons exempel ett antal år försökt att själv leva som jag lär.
1994 Startade jag GUBBÄNGENS AIKIDOKLUBB efter det att jag fått idén av den numera tragiskt bortgångne Lennart Linder (som var en gudabenådad Aikidoka och en vän ifrån -71 och som började i den klubb som jag själv började i -69).
När man har tränat i ett antal år, så får man till slut sin egen stil beroende på vilken lärare man haft, vilken sorts kropp man har samt vilken attityd till livet man har för tillfället.
Detta är inget som nybörjare uppfattar, men ett tränat öga ser obevekligt på utförandet vilken som har varit tränare för den person som man tittar på samt i viss mån på den personens attityd till budo.
Nåväl, tillbaka till starten av min Aikidoklubb, jag hade beklagat mej för Lennart Linder och sagt att det var svårt att hitta personer som hade samma ideal som jag, när det gäller träning och livsstil. Då sa Lennart ”Starta en egen klubb så får du uppfostra dina elever på ditt eget sätt”. Detta gav mej en aha-upplevelse, han hade ju alldeles rätt. Han (Lennart Linder) hade ju själv startat en mängd klubbar så han visste hur det gick till och han hjälpte mej så att Gubbängens Aikidoklubb kom i gång.
Jag har mellan 1994 och 2005 drivit klubben och också lyckats med det som var drivkraften – att skapa elever som har den rätta andan (enligt mig). Enligt mig är budoträning inte bara tekniker, utan träningen ska också vara en påverkan i personens attityder till sig själv och sin omgivning.
2000-talet.
2006 i augusti startade jag en ny klubb, jag ville känna att jag fortsatte att utveckla mig själv och mina träningsmetoder.
Samma månad erhöll jag graden 4:dan, aikikai. Klubben som jag startade heter TAKAMARU AIKIDOKLUB. Starten blev väldigt bra, många medlemmar direkt och intresset bland medlemmarna visade att mina träningsmetoder hade utvecklats. Ett år senare har Takamaru 60 medlemmar som stortrivs med sin budo.
jag är numera 67 år och tränar målmedvetnare och mer strukturerat än nånsin tidigare i första hand med mina egna elever.
I dagarna (dec 2010) har Takamaru Aikidoklubb graderat sina första 2-kyu-elever. Om de fortsätter kommer de att vara framtidens tränare och funktionärer.
Jag svarar gärna på frågor om Aikido – det är bara att skriva ett mail till mig och skriva din fråga, jag kan rekommendera dej till den närmaste klubben eftersom jag vet de flesta klubbars adresser och telefonnummer samt träningstider. Du är också välkommen att diskutera Aikido med mej.